Monthly Archives: augusti 2012

En ny bostadsplanering måste utgå från alla medborgares behov

Att planera stad är inte lätt och just därför har vår svenska lagstiftning gett kommunerna rätten att upprätta sk detaljplaner som styr användningen sv all mark. Vi har ett sk planmonopol som lägger ansvaret för både utveckling och brister på kommunen.
Utifrån detta måste den bostadsbrist son Stockholm lider av ses som ett politiskt misslyckande. Att det byggs för lite bostäder är orsakat av ett bristande ledarskap och en förlorad framförhållning från kommunens sida. Det duger inte att skylla på marknaden eller på att andra kommuner inte bygger när alla verktyg finns på plats för att skapa nya bostäder. Trots planmonopol, ett eget kapital, beskattningsrätt, tre egna bostadsbolag och Sveriges hetaste byggmarknad misslyckas Stockholm möta behoven av bostäder. Studentlägenheter, allmännytta, bostadsrätter som vanligt folk har råd att efterfråga saknas. En mer folklig planering för boende i livets alla skeenden behövs och då kan staden inte bara luta sig mot marknadskrafter. Det behövs ett ledarskap för en mer jämlik bostadspolitik.

Unga blir överblivna i moderaternas bristande bostadsplanering för Stockholm

20120829-171609.jpg
Bild från ”jag vill ha bostad.nu”

Jag minns tiden innan den första egna lyan, innan det vuxna livet hade börjat. Jag gjorde värnplikten och pendlade till min tjejs lägenhet, men jag hade egentligen aldrig rotat mig själv i hennes lägenhet. Den var hennes helt enkelt. Mamma hade redan flyttat åt mig och gjort arbetsrum av pojkrummet och det var helt riktigt för hemåt skulle det ändå inte vända igen.
På våren kom så beskedet att vi skulle kunna få flytta in i HSBs splitter nya lägenheter i Skarpnäck. En tvåa väntade på oss till hösten och det var nu livet skulle börja på riktigt, tyckte jag. Det pirrade i hela kroppen. Jag minns när vi talade om hur vi skulle möblera. Flera andra kompisar i samma nymyndiga ålder skulle också flytta in i det nybyggda området. Några i Familjebostäder, någon i Fabege, någon i samma kvarter eller några vägar bort.
Vi var alla i 18 årsåldern och det var så härligt att ett helt nytt stort bostadsområde stod och väntade på oss. Vi blev alla vuxna där i Skarpnäck. Vi bjöd hem varandra på middagar, startade föreningar och visade föräldrar runt bland den nya spännande arkitekturen.
Så här var det för mig, men också för tidigare generationer som satt bo i Stockholm. Nya lägenheter till rimliga priser för unga och nyinflyttade. Det var möjligt att sätta bo utan eget kapital. Det räckte med att vara medborgare, att ha vuxit upp eller flyttat till Stockholm.
Men hur kommer det gå för mina barn och deras kompisar? Idag är bostadsbristen stor för alla som inte har ett startkapital. 50.000 hyreslägenheter har på kort tid omvandlats från hyreslägenheter som tidigare kunde fås via bostadsförmedlingen, nu är de bostadsrätter på marknaden. Om vi betänker att alla dessa omvandlare har gjort en reavinst på minst 1 miljon kronor så har Stockholm fått 50.000 nya miljonärer. Och priserna snurrar runt dem i handeln med bostäder, upp, upp, upp. Räntorna på lånen har snurrat ned samtidigt och då har priserna skenat ännu mer. Stockholm har varit guldgrävarstad och vi är många som under några år haft turen att snurra med.
Men alla inser att det här inte är långsiktigt hållbart. Inte minst det faktum att ungdomar fått det allt svårare att etablera sig oroar. Inte bara undomarna sjäkva utan också föräldrar och näringslivet som behöver rekrytera arbetskraft för att kunna växa.
Stadshuset har levererat för dåligt. Vi har 80.000 studenter i Stockholm men bara 12000 studentlägenheter. Hittills har moderaternas vallöfte om studentlägenheter inte gett mer än ett 60tal lägenheter och allmännyttan säljs fortfarande ut bort från bostadsförmedlng utom ungdomars räckvidd.
Jag får lust att skrika stopp, stopp, stopp. Hur kan staden fortsätta att sälja bort kommunens möjligheter att möta problemen och lita på att bostadsmarknaden ska klara den här bostadsbristen. Det är bra att det byggs i delar av staden, men vad är det som byggs. Jo bostäder som redan vid nyinflyttningen har så höga priser att ungdomar inte kan efterfråga dem. Alltfler hyresvärdar har dessutom börjat kräva fast jobb och en garanterad inkomst för att skriva kontrakt.
Vill vi ha det så att ungdomar blir överblivna i Stockholm och att bostadsmarknaden bara har plats för de som redan har råd?
Jag vill det inte. Jag vill att Stockholm utvecklas så att t ex studenter är en naturlig del av bostadsplaneringen, integrerad med annan nyproduktion, trots att de inte har fast inkomst eller ett eget kapital. Jag vill stärka kommunens rådigheter t ex genom allmännyttan och jag vill ta upp en diskussion med fastighetsägarna om hur vi kan bygga bostäder som folk har råd att efterfråga utan att redan vara bostadsberikade. Mitt mål för bostadspolitiken är att alla Stockholmare ska kunna efterfråga en bostad i alla stadsdelar, men för att nå dit måste en stor del av dagens verktyg och metoder omprövas. Men det går, jag är säker på det för det, för det gick när jag flyttade hemifrån.

Kerstin Brunnberg: Blanda inte cyklism och gångtrafik

Kerstin Brunnberg i etern

Efter mitt inlägg i förra veckan om cyklister som trängs i alltför smala cykelkörfält, Har det kommit in många reaktioner. Några har varit oroliga för min uppmaning att istället cykla i bilkörfälten om det inte är trafikfarligt, men det är just det som är min poäng att faran just nu är så hög i cykelkörfälten att det vore bättre om många cyklister hjälptes åt att sänka hastigheten i bilkörfälten för en ökad säkerhet. Många har också instämt i problemet och vittnat om utsvängande dörrar från bilar som parkerat invid cykelbanor eller om kollisioner som inträffar mellan cyklister och gångtrafikanter då banorna för cyklar blandas med trottoaren. Istället efterlyser jag och många andra en fullständig trafikseparering mellan de olika trafkslagen.

En som hörde av sig var medieprofilen Kerstin Brunnberg som är en flitig innerstadscyklist med ett flammande inlägg som jag här publicerar i sin helhet.

Kertin Brunnberg skriver:

Cykelbanorna i Stockholms innerstad är utformade för att tillgodose fyra intressen.

1.Tillgodose bilarnas framkomlighet och parkeringsmöjligheter

2. Snöröjningens krav på enkelhet

3 Gåendes behov

4 Att det finns plats för skyltar, fordon och avspärrningar för gatuarbeten.

;

Jag är sen 40 år åretrunt cyklist i Stockholm, och främst i Stockholms innerstad och närförorterna. Just nu är det som värst trots ett väldigt talande om att gynna cykling. Tyvärr står intresset för att underlätta för cykling, inte i någon som helst proportion till utformningen av cykelbanor etc i Stockholm. Man behöver bara åka till Köpenhamn för att inse hur extremt dåligt det är i Stockholm.

Det är naturligtvis därför det klagas på cyklisternas laglösa framfart. Det är dock ingen ursäkt alls för oss cyklister att bryta mot bestämmelser eller förordningar. Tvärtom är det viktigare än nånsin att vi följer regler för att verkligt bra cykelmöjligheter ska skapas på allvar.

Det finns en otroligt positiv åtgärd som vidtagits i Stockholm och det är cykelboxarna och det ska verkligen komma högt upp i diskussionen om cykling i Stockholm.

Men det är också det enda, förutom läpparnas bekännelser. Just nu är det värre än någonsin därför att så många ska trängas på det minimala utrymme som finns för cyklar i innerstan. Här är nu de som tar fram cykeln när det är vår och sommar, de som alltid cyklar och de som är ströcyklister på de utmärkta hyrcyklarna och de fullständigt förvirrade turister som på lånade cyklar far omkring på samma planlösas sätt som vi går som fotgängare.

Dessutom ser numer också de som kör mopeder och vespor, cykelbanorna som sina utrymmen. Det blir ganska trångt, det blir väldigt förvirrat och det blir verkligen på sina ställen ganska laglöst.

  1. Cykelbanorna –de är så smala att en omkörning är helt omöjlig – varför det? Att man inte ska cykla i bredd är självklart men att det inte finns plats att köra om gör ju att man hellre cyklar i biltrafiken eller på trottoaren.
  2. Cykelbanorna på gatumark är nästan alltid p -plats för bilar eftersom det är tillåtet att stå i cykelbanan (enligt uppgift från trafikkontoret i Stockholm). Det gör ju också att som cyklist ska man ut och in i cykelbanorna. Det är dels riskabelt, det är också väldigt irriterande för bilisterna och rent strikt vägratrafikförordningsmässigt är det ett brott eftersom jag från många irriterade bilister och busschaufförer fått lära mig att om det finns en cykelbana måste man cykla där och inte på gatan.
  3. Cykelbanorna upphör ofta tvärt utan vidare hänvisning när gatuarbeten ska utföras och under vintern är det intressant att se att dessa blir plats för hopsamlade snöhögar när bilarnas gatumark ska befrias från snö.
  4. På andra ställen har man fått den ”goda” idén att blanda gående och cyklister. Som gående har man rätten menar jag att gå och flanera precis som man vill – att slippa stirra ner i marken efter ett vitt streck eller en cykel som märker ut var cykelbanan är (som dessutom inte syns när det är snö), att gå om nån utan att visa tecken med armen, plötsligt stanna eller låta sina barn röra sig fritt och t o m låta hundens koppel sträckas ut, utan att en cyklist ska fastna i det. Det är s as gåendets karaktäristika. Att blanda gång och cykeltrafik är som gjort för att skapa riktigt hopplösa konflikter. Vem skulle komma på idén att fotgängarna skulle gå på gatan där bilarna kör, med ett litet vitt streck emellan. Ingen!
  5. Cykeln är ett fordon som har viss rätt till normal framkomlighet. Motprestationen är att följa trafikreglerna, men så länge man som cyklist hela tiden ska väja och stanna för gående som är ute i cykelbanorna blir viljan att följa trafikreglerna bara mindre och mindre. Cykeln är ju faktiskt ett fordon och inte en leksak utom för de små och minsta som också har rätt att på gångbanan prova sina cykelfärdigheter.
  6. Sen är det alla konfliktpunkter där cyklister och gående och bilar ska korsa varandras vägar – bara ta korsningen när Strandvägens cykelbana går över i Nybroplan. På samma lilla yta ska plötsligt alla gående i två riktningar och cyklister i två riktningar mötas på ett utrymmes som håller för två cyklar och två smala gående.
  7. Ta en annan fullständigt absurd lösning. På trottoaren utan för Berzelipark mellan Norrmalmstorg och Nybroplan är det cykelbana i riktning mot Djurgårdsbron. Det är samtidigt precis den väg man vill använda som fotgängare i motsatt riktning. Var och en förstår vad som sker. Därför har man satt upp en skylt för de gående att de inte ska gå där. Denna skylt är så fiffigt placerad att man som fotgängare inte ens kan skymta den förrän man kommit en bit in på cykelbanan. Jag skulle vilja se den som tittar på den överhuvudtaget eftersom det är en trottoar, än mindre vänder om och går tillbaka och går in i parken om man väl upptäcker den. Istället blir man som gående förbannad på de cyklister som nästan cyklar över en. Smart eller hur?
  8. På den nya fina cykelbanan längs Strandvägskajen ska bilar köra ut från parkeringen i riktning vänster. Därför håller man som bilist full uppsikt åt bilarna som kommer från höger. Eftersom det är mycket bilar som passerar gäller det att snabbt köra ut när det är en lucka. Det gör naturligtvis att man inte hinner titta åt vänster där cyklisterna kommer för att köra mot Nybroplan. Jag har sett och själv upplevt ett antal otäcka incidenter här.
  9. På Djugårdsbron ska man som turist självklart stanna och se på utsikten och ta ett foto av familjen eller kompisen med stan eller Djurgården som bakgrund. Det är bara det att då måste man stå i cykelbanan för att ta det där fotot. Hur kul är det att bli avbruten av de cyklister som gärna vill komma fram på cykelbanan.

;

Kraven på cyklisterna att följa regler, att ha rätt utrustade cyklar är med rätta höga och ska också följas – annars blir vi cyklister aldrig respekterade – men jag tror att vi cyklister lite till mans fuskar med det. Men med ett riktigt väl utformat system för cyklism skulle minska överträdelserna.

;

Men låt mig ge ett par råd till ansvariga:

Blanda inte i cyklism och gångtrafik. Det är så vitt skilda trafikslag det går inte att blanda. Olyckor kan få rätt olustiga skador även om man inte tror det. Gående måste får de förutsägbarhet föa.en bil parkerad i den. Det skapar förutsägbarhet fär de åvet de två trafislagen att man ska samxistera röra sig i frihet. Cyklar måste kunna komma fram och ganska fort ibland och t o m köra om.

Och i innerstan: ta bort cykelbanorna på gatorna och låt cyklarna blandas med bilar – det blir mer naturligt och kommer att skapa ömsesidig respekt på sikt. Det är mer ofarligt än att man ska ut och in i cykelbanorna som upphör eller det står en bil parkerad i den. Det skapar förutsägbarhet för de två trafikslagen nämligen att man ska samexistera och följa trafikreglerna. Då skulle jag som cyklist också få cykla på snöröjd mark. Bilar är fordon och det är cyklar också, därför är det dessa trafikslag som ska blandas. Inte gående och cyklister. Om cyklister följde trafikreglerna och bilarna gjorde detsamma och respekterade cykeln som det fordon det är skulle det leda till en mycket säkrare trafikmiljö för alla, inte minst för fotgängarna.

Jag vill verkligen här understryka att mitt perspektiv är innerstadsbons. Det är ,det medges ett begränsat perspektiv, men jag hävdar det ändå.

Cykeln är ett fordon. Det är ingen leksak, även om jag såg en yngre kollega häromdagen cykla utan att hålla i styret.

Cykelbudens beundransvärda insats tyder väl på att det är just ett nyttofordon.

När man som jag ibland tidiga mornar möter strömmen av cyklister som åker till sina jobb, och jag ofta cyklar i motsatt riktning, inser ju vem som helst att det är ett transportmedel.

Men är det nån som tycker att vi cyklister är bra, när vi av egen kraft tar oss fram, utan att riva upp asfalt eller använda förkastliga energislag. Nej fotgängarna blir sura när vi delar gator med dem, bilarna vill helst krossa oss, spårvägsivrarna att det inte gör nåt om cykeldäcken fastnar i spåren och vi ramlar och trafikplanerarna vet inte var de ska ha oss.

De kan nämligen inte bestämma sig för var vi hör hemma och blandar oss på en del håll med gångtrafikanterna som med all rätt blir helt galna när vi plötsligt är bakom dem. De platser som blandar just gång och cykeltrafik är rätt sparsamt utmärka att vi ska samsas .Nån mindre utmärkning kan det finnas, men var och en som tänker just med huvudet inser att gåendet, än så länge tillåter en att stanna, vimsa lite hit och dit inte markera att man ska svänga osv. Det måste vara tillåtet och är gåendets absoluta rättigheter, utom när man ska korsa en bilväg. Men blandningen med cyklar gör att den som planerar så här tycker att cyklandet inte heller är någon riktigt trafik. Det är inte på allvar man behöver inte komma fram, utan kan stanna bromsa, ändra riktning efter gåendens olika infall. Skulle man kunna blanda bilism med gående – knappast. Inte är det av hänsyn till de gående. Det är av hänsyn till bilförarna, de ska fram och inte hindras av gående som leker, stannar, t o m talar med varandra och går i bredd, eller tar ett plötslig steg åt sidan eller t o m är barn.

Visst bilarna måste stanna för rött när de gående ska över, men sen behöver de inte besväras av gående.

Visst snackas det om att göra bra cykelbanor i Stockholms innerstan. Men gör nåt då och våga tänk realistiskt. I Köpenhamn häromdagen kunde jag bara sucka av avundsjuka över bredd och tydlighet..

Sen läste jag en ledarskribent i en lokaltidning i Stockholm. Han var så upprörd över att vissa cyklister cyklade så fort och att de hade särskilda kläder. Och inte minst att de hade fina cyklar. Kanske inte så dumt att satsa på en bra cykel när man t o m cyklar många mil varje dag . Då blir det roligare och går fortare. Cykeln tycks som spårvagnar dra till sig en del människor som tycker allt var bättre förr och ju äldre och mer tungtrampad cykel ju bättre.

Annars är det intressant att studera de olika arterna som vi finner på cykelbanorna. De som kör på riktigt antika cyklar tycks ofta höra hemma i Stockholms affärsvärld av den mot cykeln kontrasterande eleganta kostymerna med slips att döma. De verkliga kämpande vardagscyklisterna är ändamålsenligt klädda med hjälm men inga åtsmitande trikåer. Barnsits och cykelkorg och dubbel blinkande belysning när det mörknar. Farten är förvånansvärt hög men det gäller ju att hinna med dagis och middagsmaten före klockan sex.

Några som inte har bråttom är turister på hyrcyklar. De uppträder ofta i vingliga flockar inte så mycket i trafiken som på trottoarer och gångbanor och uppmärksamheten är fäst på allt roligt som finns åt sidorna eller på varandra.

Sen har vi de här som aldrig kör långsammare än 30km/tim men ofta i 50. Här ser vi de åtsmitande kläderna , cykelskor och gröna glasögon. Budcyklisterna har inte så slimmad klädsel men kör allra fortast överallt där det är fast mark. Några av dessa och en del amatörer eller artister kanske man ska kalla dem som kör s k fixed gear d v s cyklar som inte bara saknar frihjul utan också bromsar och växlar, belysning och ringklocka.

Men om man ska sluta sura och dessutom inse att det finns viktigare saker här i världen så måste jag ändå tacka för de väl tilltagna cykelboxarna framför rödljusen. De är så bra att man kanske riskerar att stanna där för länge. Mitt gnällande är lätt åtgärdat genom att sluta cykla eller att ta lite ansvar och tänk på att andra trafikanter har precis lika stor rätt som jag att komma fram d v s ta lite personligt ansvar för den gemensamma miljön. Och det sistnämnda gör man ju genom at cykla.

Kerstin Brunnberg

Wikipedia om Kerstin:

Kerstin Maria Elisabeth Brunnberg Jonsäter, född 27 februari 1942, är en svensk journalist. Hon var under en tid verkställande direktör för Sveriges Radio. 2004 fick Kerstin Brunnberg Stora Journalistpriset.

Hon började som volontärSödermanlands Nyheter i Trosa och har sedan dess arbetat på Gotlands Folkblad, Svenska Dagbladet, Arbetet, SVT:s Rapport samt Ekot på Sveriges Radio.

På Ekot var Kerstin Brunnberg bland annat politisk reporter, redaktionssekreterare samt redaktionschef. Hon arbetade en tid också som SR:s informationschef och som programdirektör med ansvar för P1, P2 och P3. 2006 tillträdde Brunnberg som s.k. senior advisor under vd Peter Örn. Hon efterträdde Örn som vd för Sveriges Radio maj 2007–januari 2009.

Kerstin Brunnberg är från februari 2009 styrelseordförande i Statens Kulturråd. Hösten 2009 och våren 2010 var Brunnberg gästprofessor i praktisk journalistik vid journalisthögskolan i Göteborg.

Onödiga infartsköer då staden handlar upp långsamma ombyggnader. Inför ett framkomlighetsmål.

20120827-155419.jpg

Kö på Nynäsvägen vid Skogskyrkogården

Jag har tidigare efterlyst ett framkomlighetsmål i Stockholm för upphandlingar av trafikarbeten. Kravet har inte hörsammats så nu händer det igen. Vägarbeten som inte avslutats under sommarmånaderna dröjer sig kvar in i rusningstrafiken och framkomligheten minskar på Stockholms gator. Under sommaren har som alltid många ombyggnads- och renoveringsrabeten påbörjats. Vid Nynäsvägen byggs bullerplank sedan i maj. Hålen i gatan lagas runt om i staden och överallt sätts stora skyddsområden upp som tvingar fram omdirigeringar av trafiken. Allt detta är naturligtvis ok, men det är knappast försvarbart att arbetena inte är avslutade innan staden går igång för fullt efter sommarvilan. Jag hade inte sagt något om vägarbetena hade utförts på dygnets alla ljusa timmar och på helgerna under sommaren, men nu har istället arbetet vid tex Nynäsvägen stått stilla kvälls- och helgtid under flera månader. Jag vill att staden ska införa ett mål om framkomlighet inför upphandling av trafikstörande arbeten som i all sin enkelhet skulle sätta fokus på hur ett arbete kan utföras med minsta möjliga störning på trafiken och framkomligheten.

Förorterna måste uppmärksammas mer. Stockholm är mer än bara innerstad

I veckan uttalade Sveriges bostadsminister Stefan Attefall att regeringen avser att se över alla lokaler som staten hyr i innerstaden i syfte att minska kostnaderna.
Jag tycker det är bra och jag vill medverka till att många av dessa arbetstillfällen flyttar ut till våra vackra förorter istället.
De statliga myndigheterna betalade 22 miljarder kronor för sina lokaler under 2011. Hyrorna är betydligt billigare i ytterstaden.
Förutom att det är viktigt att handskas försiktigt med de offentliga medlen vill Socialdemokraterna i Stockholm arbeta aktivt för att få hela Stockholm att leva och växa.
Jag har därför bjudit in Stefan Attefall (kd) till en rundtur i Stockholms förorter för att visa alternativa möjligheter.
Socialdemokraterna i stadshuset har föreslagit i en motion att även de egna stadsförvaltningarna ska utlokaliseras.
Vi behöver kontor som ger ett starkt kundunderlag för det lokala näringslivet och samhällsservicen. Det behövs människor som arbetar, handlar och äter lunch i dessa stadsdelar. På så sätt kan vi skapa nya arbetstillfällen och en därmed en jämlikare stad.

20120826-143117.jpg
En första samling med förort(s)revolten

I anslutning till Stefan Löfvens tal samlades ett 30-tal förortsaktiva socialdemokrater för att lyfta förortsfrågorna i politiken. Ett växande missnöje att så stor del av politiken utgår från innerstadens verklighet. Ändå bor de flesta Stockholmare i förorten. Låt oss därför höja rösten och samlas till förortens utveckling.

Båtparad med 300 ekipage på båtklubbarnas dag

20120825-145926.jpg
Start från Heleneborgs båtklubb

Så bär det av för årets Båtparad. Ca 300 ekipage samlas på Mälarens vatten från alla håll. Båtklubbarnas dag, de ideella föreningar som håller stränder vid liv, träbåtar som renoverats till nyskick och sjöliv runt Stockholms vatten. Det är vackert. Det är kul och vi är många. Båtar är en del av Stockholms kultur som jag vill att staden utvecklar vidare. Intresset växer och alltfler medborgare längtar ut till Grodhavet-Mälaren eller Samtsjöns unika skärgård. Men det behövs resurser. Staden måste planera fram fler båtplatser, föreningarna ska stärkas och gästhamnar rymmas i stadens vackraste lägen.
Den här paraden visar hur stort intresset är. Hur kul det är och hur många som njuter av vår stad på vatten.

20120825-150613.jpg

20120825-151442.jpg

20120825-151501.jpg

20120825-153923.jpg

Att utveckla nya innovativa jobb är en konst i Stockholm

20120822-144345.jpg

Transit, kulturinkubator vid telefonplan

Alla talar om de nya jobben i den innovativa sektorn. Det svenska musikundret, designundret, jeansundret osv. Bland  Stockholms politiska kretsar talas det om att Stockholm ska bli i kulturell världsklass. Särskilt pekas områdena vid Telefonplan ut som ett sk kluster för design och konst där de nya jobben kan komma att uppstå. Där finns Konstfack sedan några år tillbaka och runt omkring de gamla LM Ericsson byggnaderna hoppas vi alla på att designföretag och nya innovationsinriktade organisationer.

Men handen på hjärtat alla som sjunger Telefonplans väl, hur känt har det blivit? Vi måste konstatera att allt vackert tal om innovationscentrum ännu så länge inte blommat ut i någon större skala. Det finns goda exempel som t ex Transit kulturinkubator. En verksamhet som avknoppats från Konstfack som syftat till att konstnärer, designers, musiker, och scenkonstnärer som har en god förmåga men ännu inte utvecklats till full försörjning ska kunna få stöd att etablera sina veksamheter. Idag har Transit 30 innovatörer inskrivna och deras verksamhet sponsras av Vasakronan och drivs runt av ett årligt projektbidrag av Landstinget. Många nya framtida jobb kan skapas den här vägen men i dagsläget är det en resursfråga om fler ska kunna skrivas in eller inte. Jag tror på verksamheten och jag skulle vilja att alla Stockholms kommuns stadsdelar får i uppdrag att starta samarbete med Transit för att dammsuga hela staden efter vart de nya ideerna finns inom de sk innovativa kulturella branscherna. Idag finns det massor med garagemusiker, nyexade konstnärer fotografer osv som med rätt guidning skulle kunna starta både företag och verksamheter för nya jobb i den kreativa sektorn. Vad som fattas är ett engagemang från stadens sida mer än ord, men risken är att stuprören hänvisar bort varandra, att det det här är en landstingsfråga eller en statlig fråga. Jag vill att vi ser möjligheten till nya jobb i nya brancher och att staden tar på sig ledartröjan i att stödja de innovativa krafterna inom kultursektorn för att skapa nya jobb. Vi behöver mer resurser till den kulturella näringen. Vi kan börja med en satsning på Inkubator i varje stadsdel.