Monthly Archives: juli 2012

Ett förslag mot övervinster i välfärdssektorn: Tillämpa offentlighetsprincipen för alla i välfärdssektorn

Tecning: Robert Nyberg

I dagarna diskuteras vinsterna i välfärden flitigt i massmedierna. Nu senast var det Widar Andersson som drog i på Dagens Nyheter och sjöng de privata företagens lov och rätt att tjäna pengar på skattemedel. Tidigare har andra socialdemokratiska debattörer hävdat samma linje och jag tror att deras reaktion kommer sig av att opinionen tydligt vänder sig emot privata vinstuttag i den skattefinansierade välfärdssektorn. Ylva Johansson skrev ett intressant blogginlägg som försvarade socialdemokraternas partikongressbeslut igår. Och idag skriver Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt på DN att de gillar LOs nya linje i frågan om att begränsa återinvestera vinster i välfärdssektorn i verksamheterna. Frågan är bara hur?
Den förra socialdemokratiska partikongressen fattade ett beslut i frågan som egentligen inte ger någon vägledning för hur situationen ska hanteras som uppstått när riskkapitalet upptäckt hur lättförtjänta pengar kan strömma in via den skattefinansierade välfärden. Beslutet beskriver behovet av en bättre kvalitetsupphandling där kraven på entreprenörer och andra ska vara så höga att övervinster inte kan uppstå. Men hur hanterar vi då de företag som tar över väl fungerande verksamheter med hög kvalitet i syfte att höja avkastningen och flytta pengar från välfärdssektorn till skatteparadis? Detta sker i stor omfattning i Stockholm där tandläkarpraktiker, förskolor, äldreboenden köps upp av riskkapitalbolag som bara har avkastningen som mål.
En marknadsliberal analys av fenomenet är enkel, nämligen att marknaden reglerar sig själv. Det här i bästa fall en övergångsperiod då övervinster kan uppkomma i välfärdssektorn beroende på att produktivitetet i branschen som helhet kan öka. I ett sådant tankeexperiment kommer de vinstgivande verksamheterna med tiden slå ut de mindre effektiva verksamheterna och på sikt utjämna vinsterna till mer normala nivåer.
Problemet med en sådan marknadsliberal hållning är att den produktivitet som kan vinnas i välfärdssektorn antingen måste tas ut med ökad produktion av tjänster per timme eller nedskärningar av personal. I båda fallen förlorar medborgarna eftersom skattemedlen från början var avsatta för att ge god omvårdnad av kunnig personal.
Samtidigt måste vi inse att en stor del av välfärdssektorn är i behov av effektiviseringar. Allt är inte bra och fler utförare i branschen är av godo så länge de konkurrerar om att bistå med den bästa kvalitet som går att erbjuda för varje skattekrona. Det finns många privata utförare av tjänster i välfärdssektorn som gör ett utmärkt jobb och som nu tyvärr dras med i debatten om vad avarterna utsätter systemet för.
Socialdemokraterna har tillsatt en grupp som under ledning av Carin Jämtin ska komma med förslag på hur frågan om övervinster i välfärden kan lösas. Det är ingen lätt uppgift eftersom utgångspunkterna för diskussionen är så olika. LO har fattat ett kongressbeslut som är väl svårt att genomföra med tanke på hur stor del av välfärdssektorn i Sverige idag som drivs med vinster som mål redan idag. Det är helt enkelt inte trovärdigt att idag påstå att de etablerade vinstgivande företag, organisationer, kooperativ och enskilda utförare ska föbjudas att ta ut vinster ur sina verksamheter. Samtidigt är det nödvändigt att kapa bort de idag stora möjligheter som finns att skriva ut månatliga checkar på välfärdssystemet och flytta dem till skattefria konton utomlands eller stycka upp fungerande verksamheter i olika bolag för att hindra insyn i dem.
Jag tror att en nyckelfråga i denna diskussion är möjligheten till insyn och granskning. Avarter förekommer inom alla system, så även inom de helt igenom statliga eller kommunala utförarna. Risken för korruption, maktmissbruk och misskötsel finns hela tiden i ett samhälle som väljer att finansiera en stor del av sin välfärdssektor via skatter. I Sverige har vi klarat denna risk bättre än många andra länder genom vår långa tradition av offentlighet i alla myndigheter och tydliga system för revision. Offentlighetsprincipen som gäller för alla myndigheter ger medborgare rätt till insyn och granskning vilket antagligen besparat oss många korruptionsskandaler som undergrävt andra länders välfärdssystem där tilltron till staten som garanti för jämlik behandling undergrävts under århundraden. I Sverige har vi istället utvecklat en fungerande revision av offentliga verksamheter och gett medierna full insyn och meddelarskydd i akt och mening att förhindra misskötsel.
Det känns därför främmande när företag kliver in i välfärdssektorn med dolda motiv och dolda böcker. De omfattas inte av vare sig meddelarskydd eller offentlighetsprincip utan kan verka i en sektor utan insyn från andra. Frågan är om inte just denna brist på offentlighet är kärnan i problemet med övervinsterna. Det är ju inte vinsten i sig som är problemet utan vad den används till. När vi inte kan granska bolags verksamheter kan vi aldrig vara säkra på att inte våra gemensamt avsatta välfärdsmedel används till just kvalitet utan till och med missutnyttjas.
Mitt förslag till den socialdemokratiska vinstgruppen är att pröva om inte ett system kan införas där krav på att offentlighetsprincipen och offentliga revisorer aka gälla för de utförare som nyttjar skattemedel för sin verksamhet. Offentlighetsprincipen kunde helt enkelt följa skattemedlen. Om ett företag säger sig vara ovillig att öppna sina böcker för offentlighet eller revision så är det ju antagligen just det företaget som inte passar in i välfärdssystemet. Marknaden är ju dessutom fri utanför den skattefinansierade sektorn och kan fortsatt vara ett alternativ för de internationella bolag eller andra som av affärsmässiga skäl inte vill öppna sig för granskning.
Offentlighetsprincipen är så djupt rotad i den svenska traditionen att jag tror att den snabbt skulle vinna gehör som princip också för den privat utförda delen av välfärdssektorn. På detta sätt kan frågan om vinster i välfärdssektorn föras över till en allmän granskning och därigenom skulle branchen självsaneras av alla de seriösa utövare som kommer eller som redan etablerat sig i välfärdssektorn.

Annonser

Angola lyfter sig och skapar nya jobb och välfärdssystem

Efter en veckas vistelse i Luanda blandas intrycken. Skyskapor mitt bland kåkstäder, nyrika sida vid sida med fattiga, krigsminnen bland demokratisträvanden. Angola är inne i en mycket spännande och viktig period. Med en av världens snabbast växande ekonomier och bara tio år av fred försöker landet skapa välfärdssystem som kan fördela välstånd till fler. Och en bra bit på vägen har de kommit. Obligatoriskt skolsystem som kräver utbyggnad av skolor i hela landet. Nya sjukhus och läkarstationer som ersätter gamla på landsbygden. Avskaffat dödsstraff och införande av flerpartisystem.
Men behoven är enorma. Vid krigsslutet 2002 hade 7 miljoner människor flytt till storstaden Luanda. Fortfarande bor 9 miljoner invånare i huvudstaden, men staden är anpassad för 2 miljoner. Gator och lägenheter räcker inte till. Den informella ekonomin är stor samtidigt som bankerna växer upp som svampar i stadskvarteren för att distribuera oljepengar. Därför sneglar Angola mot Sverige som de ser som en gammal vän (vi var det första land som erkände Angola efter det att de drivit bort kolonialisterna). De studerar vårt skattesystem och letar vägar för att bygga upp skattemyndigheter och regelverk. Staten Angola är rik och de politiska ambitionerna finns för att utveckla såväl välfärdssystem som demokrati.
Det har varit en fantastisk ynnest att ha fått genomföra en utbildning med politiker här på plats. Jag har mött en öppenhet om problem, en framtidstro och en vilja till oberoende från världens makter som jag inte mött någon annan stans. Angola ser Sverige som en förebild. De vill vara oberoende och erbjuda sina medborgare en utbyggd social välfärd. De har resurserna men hela tiden lurar starka kapitalintressen runt hörnet för att slå klorna i landets rika naturtillgångar. Jag har fått berätta om den svenska modellen, om våra fackföreningar, om vårt valsystem. Fått frågor som ställt mig mot väggen som t ex: hur kan ni i Sverige kalla er för demokrati när ni accepterar diskriminering av kvinnor? Eller frågan varör vi har en kung i en modern demokrati? Och det är klart allt är verkligen inte bra hemma i trygga Sverige, men vi har ändå en hel del att bjuda på när Angola nu tar kliv mot sitt mål om en fungerande demokratisk välfärdsstat. Jag har fått många nya vänner här i Angola och jag hoppas att jag fortsatt kan leva upp till deras förväntningar.

20120715-171303.jpg

Svar på Nordin & Larsson i SvD 2012-07-13

Bildspel: Problemlösare Slussen

Idag svarar jag och Stellan Hamrin på Sten Nordins och Joakim Larssons debattartikel om översvärmningsrisker i mälaren. Här är vårt svar:

Nya Slussen-planen ökar riskerna för översvämning !
Det finns bättre och säkrare alternativ som kan genomföras snabbare.
Alla är överens om att kapaciteten för Mälarens avrinning ut i Saltsjön måste förbättras. Men frågan är hur och när det ska göras. Sten Nordin (M) och Joakim Larsson (M) vill lägga större delen av denna kapacitetsökning i Slussen, och detta med flöden motsvarande Dalälvens värsta vårflod, med allvarliga risker för erosion, ras och stora giftiga slamtransporter ut i skärgården.
Frågan om översvämningsrisker i Mälaren måste ses i ett större perspektiv. Det handlar både om att utjämna vattenflöden till Mälaren och att öka kapaciteten för avrinning ut i Saltsjön. Den förbättrade avrinningen bör spridas och fördelas till flera ställen för att undvika alltför stora vattenflöden på ett ställe. En del av denna förbättrade avrinning kan relativt lätt ordnas genom att återskapa den gamla Polhemsslussens vattenränna. Nya vattentunnlar på lämpliga ställen kan också snabbt förbättra avrinningen. Tillsammans med ökad kapacitet i Södertälje, Hammarbyslussen, Stallkanalen och Norrström kan man förebygga risken för översvämning i Mälaren.
Den mer långsiktiga frågan om högre havsvattennivåer, på grund av växthuseffekten, måste också hanteras vid en hållbar förnyelse av Slussen. Stadens plan för Nya Slussen grundar sig på gamla prognoser (kajnivå +1,7 m). SMHI aviserar redan nu nya prognoser under 2013. Genom att tillämpa samma principer för höjdsättning av gator mm som staden nu gör i Norra Djurgårdsstaden (kajnivå +2,4 m) kan Slussen få en bättre garanti mot översvämningar i framtiden.
Problemet med stadens planering av Nya Slussen är att man inte gjort tillräckligt grundliga utredningar om bland annat vattenfrågan. Stadens ansökan om ny vattendom prövas nu av Mark- och miljödomstolen. Flera experter har allvarliga anmärkningar mot underlaget för stadens ansökan och frågan är om ansökan kan godtas i befintligt skick.
Det finns en stor risk att stadens dåliga hantering av Slussenplaneringen kommer att försena en angelägen förnyelse av Slussen och en hållbar lösning av vattenfrågan.
Tomas Rudin (S), oppositionsborgarråd
Stellan Hamrin (V), fil dr limnologi, fd vattenexpert på Miljödepartementet

Klyftorna växer i oljeekonomins Angola

 

20120712-140316.jpg

Som jag beskrivit i ett par inlägg så växer Angolas ekonomi med rekordfart och kommer inom kort att passera Sydafrika i storlek och betydelse. I staden Luanda reser sig byggkranarna över nya skyskrapor och allt vibrerar. På gatorna trängs lyxbilar som vi knappt ser i Stockholm och bankernas polerade lokaler avlöser varandra i city. Det är oljan som driver på ekonomin, men alla hänger inte med i det höga tempot. Klyftorna mellan olika befolkningsgrupper växer. Kineser bygger och investerar, Portugiser är tillbaka med företag och köper och investerar. Men kvar på gatorna syns fattigdom tydligt bland Angolaner som lämnas kvar i rännstenen. Angola har chansen att utjämna skillnaderna om de klarar att återinvestera nationens rikedomar i infrastruktur, utbildning och sjukvård. Men idag är Angola ett av världens dyraste länder att leva i. Inflationen ligger runt 10 procent om året och lönerna för vanligt folk hänger inte med alls.

Det är viktigt för hela södra Afrika att Angola lyckas med att utveckla både sin demokrati och sin förmåga att fördela rikedomarna till fler. Annars riskerar inte bara Angola utan också många andra omkringliggande länder destabilisering och fortsatt social oro. Här längtar folk efter ett bättre liv. Krigsminnen syns tydligt på människornas kroppar och alla har upplevt krig i närtid. Om någon tid kommer de att döma om utvecklingen går åt rätt håll eller ej.

Angolas växande ekonomi går snart förbi Sydafrikas

20120711-115308.jpg
Luanda på morgonen

Nu har jag träffat mina uppdragsgivare här i Luanda och diskuterat olika möjligheter till erfarenhetsutbyte. Utbildningen som ska genomföras blir en diskussionskurs om demokrati och ledarskap med jämförelser mellan olika fungerande demokratier. Det känns spännande och uppfordrande att få vara med bara några veckor före ett parlamentsval och få sprida exempel på utvecklade demokratier i vår del av världen.
Allt rör på sig här i Angola. Det står byggkranar överallt, vägar och hus skjuter fram staden Luanda i nya riktningar. Tillväxten är rekordhög och kontinuerlig. Nya bilar på gatorna trängs och tutar samtidigt som människor vandrar med frukt och varor på huvudena på klassiskt Afrikanskt vis. Infrastrukturen byggs ut. På planet hit träffade jag en svensk projektledare som just nu bygger en kraftledning tvärs över Angola. Han var inte så imponerad av samhällsstrukturen. Oljeekonomin har samlat resurser i storstäderna, men på landsbygden har utveklingen gått långsammare. Angolanerna lever för dagen, menade han, och berättade om stora svårigheter att få långsiktighet i avtal och processer. Det är kanske inte så konstigt om man betänker att landet bara haft fred i tio år, men om välståndet ska kunna fördelas mer rättvist krävs reformer och förändringar.
Om ekonomin fortsätter att växa i den takt den gör nu kommer Angola bli Afrikas starkaste och största ekonomi redan 2016. Alla tycks vara medvetna om det här, men frågan är om vi i Sverige förstått det skifte som står för dörren. Svenskt näringsliv har stora möjligheter här. Redan är Ericsson och ABB stora här, men fler företag skulle kunna jobba här. Sverige har ett gott renom’e, men så sent som förra året försökte Carl Bildt stänga ambassaden här i Luanda. Det var rena vansinnet och kunde stoppas tack vare en uppgörelse mellan (s) och regeringen. Sverige har allt att vinna på att fortsätta bygga goda relationer med en av världens snabbast växande ekonomier och Angola har allt att vinna på att utveckla sin demokrati efter svensk exempel.

Afrika och västvärldens klåfingriga angelägenhet.

20120710-111134.jpg
Jag har precis anlänt till Angola för att genomföra en utbildning i demokrati och valsystem för MPLAs representanter och parlamentariker. Det känns angeläget. I augusti ska ett allmänt val hållas till parlamentet. Detta lands första steg för demokrati har varit svåra och mött många motgångar men hela tiden med siktet insällt mot en hög utveckling av samhälle och demokrati.
Först var det portugiserna som styrde landet som en koloni. MPLA bildas 1956 och 1961 sker det första upproret mot styrelseskicket då MPLA deklarerar väpnad kamp under gerillaliknande former. 1974 håller MPLA sin första kongress i östra Angola, ”Conferentia interregional dos Quados”, där en deklaration antogs för ett pluralistiskt demokratiskt system. Efter upprepade försök till självständighet och en lång rad av blodiga uppgörelser lämnade så portugiserna landet och den 11 november 1975 underteknas avtalet om överlämnande från Portugal till självstyre. Vid denna period var Angola rikt men i samband med att Portugiserna evakuerades förstördes jordbruk och fiskeflotta. Alla lastbilar gjordes obrukbara och i ett slag fördes landet från välstånd till svår fattigdom. Angola var t ex världens tredje största kaffeproducent innan Portugiserna fördrevs från landet. Idag ligger odlingarna för fäfot.
Under de följande decennierna präglades landet, så som så många andra länder i Afrika med nyvunnen självständighet, av inre motsättningar. Västvärlden eldade på med pengar och vapen. USA stödde UNITA med dolda resurser. Det är idag historiskt dokumenrat att Kissinger gjorde upprepade försök att tvinga fram USAs intressen i regionen tillsammans med Apartheidregimen i Sydafrika. MPLA formades som en frihetsrörelse med gerillakrigföring som metod. Frihetskampen handlade om folkets rätt till landets rikedomar och drömmen om demokrati. Sverige spelade tidigt stor roll som förebild med vårt flerpartisystem, välstånd och långvariga fred. I några av de första deklarationerna från MPLA utmålas demokrati och fördelning av resurser som MPLAs viktigaste mål.
Det långvariga inbördeskrig som fördes under 1990-talet skakade hela regionen. Apartheidregimen i Sydafrika skickade in trupper till stöd för UNITA. Cuba skickade elitförband till stöd för MPLA.
Vid freden 2002 kunde äntligen landet börja ta sina första steg för demokrati, men landet har allt sedan dess präglats av det långa inbördeskriget. Alla idag levande vuxna har minnen från den vapenburna tiden.
MPLA har folkets stöd. I senaste valet röstade 81 procent på dem och oppositionen har det inte lätt. Landet har bara tagit sina första stapplande steg mot en mer utvecklad demokrati, men det är angeläget och bråttom. Idag har Angola Afrikas snabbast växande ekonomi. Tillväxten är årligen i topp i alla internationella mätningar. Det är landets stora oljetillgångar som driver ekonomin. Nu är det angeläget att stabilisera landet med reformer som fördelar ekonomi och makt på ett demokratiskt vis. Det känns därför särskilt uppfordrande att Sverige tar på sig coatchtröjan och hjälper till så gott vi kan. Angola kan bli ett bra exempel på nyttan av en utvecklad demokrati i en växande ekonomi som kan bli förebild för hela södra Afrika.
Gemensamt för de flesta Afrikanska länder är den befrielseprocess som pågått från kolonialmakter som under århundraden påverkat kultur, ekonomi och samhällssystem. Möjligheten för omvärlden att lägga sig i inre angelägenheter och inte minst vinna ekonomiska fördelar från Afrikas stora naturtillgångar gör sig ständigt tydligt närvarande. Många afrikaner är hjärtligt trötta på den rika världens klåfingrighet och girighet. Här har också Sverige en unik möjlighet att finnas till hands för att stödja demokrati, välfärdssystem och fred utan att behöva klandras för koloniala intressen.