Staden utan segregationen – Finns den?

Vad är det som segregerar vår stad? Vad är det som gör att det skiljer fyra år i livslängd mellan Östermalm och Skärholmen?

Jag tror det finns flera svar att söka på den frågan, och jag är säker på att en del av svaren måste sökas utanför stadsbyggnadspolitiken och också utanför kommunpolitiken. Lika övertygad är jag om att en hel del handlar om kommunal stadsbyggnadspolitik. Därför har jag bjudit in till en workshop där vi med hjälp av den för mig nya och spännande metodiken Open space diskuterar ”Staden i framtiden: Staden utan segregationen”. Vi hade vår första Staden i framtiden-workshop den 15 december, då handlade det om genusperspektiv på staden, och det var en riktigt lyckad kväll. Nu ser jag fram mot ännu en kreativ kväll med andra som liksom jag brinner för stadsbyggnad och för att bygga för en stad utan segregation. Vi ses kanske där!

Annonser

5 responses to “Staden utan segregationen – Finns den?

  1. Marie von Rietberg

    Tomas,
    det handlar inte bara om hur man bygger eller vad och var. Folk vill gärna klumpa ihop sig i soc. kluster efter sentensen ”lika barn leka bäst”. Det lär man aldrig komma ifrån. Men med ett helt annat byggkoncept än dagens oftast minst sagt torftiga, fula och trista byggnation kan man få bort en (stor) del av detta.

    Till att börja med måste staden uppmuntra (förmodligen bättre att använda ngn form av tvångsmedel med piska och morot) olika utformade byggnader i samma område och olika sorters bostäder i samma byggnad. Utvändigt är det helt nödvändigt att byggnaderna får en vackrare, roligare design och att man, liksom förr, använder sig av både utsmyckning, färg, form och bra materialval. Invändigt ska det finnas allt från 1:or till stora, gärna exklusiva 6:or i samma trappuppgång. Och porten/entrén måste vara snygg och tilltalande, ”välkomnande” som det så floskelmässigt står i alla annonser.

    För ganska exakt 100 år sedan byggdes mitt i centrala stan ett stort hyreshus i ett eget litet kvarter med arkitekternas vision om ett konglomerat; socialt, ålder- och yrkesfördelat. I bottenplan fanns butiker och hantverkare, ovanför bostäder i alla storlekar, men även de minsta och enklaste hade estetiska värden. Innergården kunde alla nå och använda – och gjorde det tydligen också. Den sociala spridningen i fastigheten kom att bestå under lång tid och fungerade väl, man hade trots stora ekonomiska skillnader mellan hushållen en ovanlig samsyn och gemenskap, som nog till stor del kan ”skyllas på” just hur huset var byggt och tänkt.

    När Klarakvarteren – med stadens dåvarande politiska lednings goda minne gick ner sig och sedan revs, började också nedmonteringen av detta kvartershus och den goda vision som en gång fanns och fungerade. Från att ha varit privatägt kom det att ingå i stadens fastighetsbestånd, dvs den sk Allmännyttan. Och ja – sen var den goda sagan slut på alla sätt.

    Dock, kontentan av denna kommentar är att fel och ful, illa planerad både ut- och invändig arkitektur ytterligare skapar och förstärker segregation!

    Marie von Rietberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s