Hjälp, mina barn är papbos

I morse frågade jag min näst äldsta dotter, 17 år, hur hon trodde att de närmsta tio åren skulle se ut.

-Vad menar du? kontrade hon.

-Ja, med utbildning jobb och flytta hemifrån och sånt, fyllde jag på.

-Jag bor väl här, sa Alice. För någon bostad lär jag väl inte hitta och då är det ju inte så bråttom med allt det andra.

Det slår mig att när jag var i Alice ålder flyttade jag hemifrån. Det var inget konstigt med det. En hyresetta i Stureby och starten var klar. Ett jobb i konsum så var hyran fixad och efter några år studier på högre nivå på studiemedel. Mitt liv började som många andras. Men nu? Flyttahemifrånåldern har flyttats 10 år fram. Och det är klart att om starten i livet blir beroende av andras välvilja eller föräldrarnas plånböcker så begränsas säkert drivkraften att starta nytt själv.

Boendetätheten i Stockholm ökar. Barnen bor kvar längre hos sina föräldrar. Och hittflyttande studenter får inga lägenheter. Bostadskrisen drabbar i tysthet alla unga som blir beroende av andras bostäder för att klara sig själva. Det är underbart att få några år till med sina barn, men de där första åren med egen nyckel och hela livet framför sig var härliga. Ungdomsbostadsfrågan måste lösas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s