Under 1900-talet har Stockholms bostadsmarknad utvecklats ryckvis i takt med marknadens prissättning med ett enda undantag och det var under det sk miljonprogrammet. Det var ett unikt program som beslutades att genomföras för att bygga bort bostadsnöden i Sverige. En tredjedel var hyreslägenheter, en tredjedel bostadsrätter och en tredjedel villor som byggdes under tio år och några av våra stora stadsdelar kom till under denna period såsom Bredäng, Kista, Skärholmen osv.
På samma sätt som då är bostadsbristen akut för en hel ungdomsgeneration och för den befolkning som vill flytta till den växande arbetsmarknaden i Stockholm. Ändå byggs inte tillräckligt med bostäder. Stockholms handelskammare talar om att den växande bostadsbristen är ett tillväxthot och universiteten larmar om att studenter söker sig bort från Stockholm för att det inte går att finna bostäder här. Ändå byggs inga studentbostäder.
Bostadspolitiker från alla partier vittnar samfält om att de ser problemen och vill göra något åt bostadsbristen både för studenter och för företagen som så väl behöver arbetskraften. Ändå byggs inte tillräckligt med bostäder.
Under samma period som denna bostadsbrist vuxit sig stark har den borgerliga alliansen i stadshuset ägnat all sin kraft åt att snabbt ombilda hyreslägenheter till bostadsrätter. 50.000 lägenheter har lämnat bostadsförmedlingens tillgänglighet och bytt sida i ekonomin till den kapitalstarka köpkraft som finns främst i Stockholms innerstad. Men det hjälper ingen nytillkommande på bostadsmarknaden som inte har ett eget kapital. Unga, äldre och hitflyttande utan säkra handelsobjekt på bostadsmarknaden kan inte delta i prisrallyt. Ändå byggs inte tillräckligt med bostäder.
Det är något fel när en av Sveriges rikaste kommuner, Stockholm, ägnar sig åt att spä på bostadsbrasan och de växande priserna istället för att möta de långsiktiga behoven med planer som kan underlätta för byggföretag att bygga bostäder för vanligt folk som alla har råd att efterfråga. Allmännyttan säljs numera som regel ut så fort en borgerlig majoritet tillträder. Bostadsrätter byggs i fascionabla lägen, men inte till priser som kan efterfrågas av ungdomar. Studentlägenheter byggs inte, för de vänder sig till den minst köpstarka konsumentgruppen på bostadsmarknaden, ungdomar, så de blir helt enkelt inte byggda då anvisningarna inte går till företag som just är allmänt nyttiga.
Jag har kommit till den slutsatsen att den enda bostadsform som överlevt hela 1900-talet trots både prisfall och hausse uppåt är kooperativa bostadsformer som inte har ett intresse av att vara en del av en växande prisbubbla. En sådan form är SKB som idag är ett lagligt alternativ. Från att länge varit en främmande fågel med sk hembud som innebär att bostaden måste gå tillbaka till föreningen om den lämnas av hyresgästen är numera sk hyreskooperativ en laglig form som jag tycker att Stockholm stad ska introducera i bred form. Kooperativet kan utgöras av de bostadssökande och kapitalet för byggnationen av husen kan allmännyttans bolag, eller nya bolag för ändamålet, skjuta till. Ett hembud som garanterar att lägenheterna återgår till bostadskön kan garantera att dessa lägenheter inte hamnar ute på den öppna marknaden och kooperativet har inte heller intresse av att sälja av lägenheterna till marknaden. De återvändande lägenheterna kan då efterfrågas av de bostadssökande via bostadsförmedlingen.
Jag medger att ett sådant här förslag väcker en del frågor om hur något sådant kan komma till stånd, men jag tänker att det måste gå. Stockholm sitter på ett enormt kapital som uppstått pga utförsäljningarna. Detta kapital kan utgöra basen för en rättvis bostadspolitik som kan hålla över tiden. To bee continued…
