Idag firar musikundervisningen i Stockholms kommun 50 år. En festkonsert ordnades på Nybrokajen 11 med såväl internationella diplommusiker som unga nya musiker. Jag är själv ett barn av musikskolan. Under hela min uppväxt spelade jag cello både individuellt och i orkestrar. Det var under musikskolans storhetstid på 1970-talet då uppemot 50000 barn studerade musik. Idag är det bara 8000. Tyvärr är den minskade undervisningen en effekt av neddragningar, inte bristande efterfrågan. Höjda terminsavgifter och färre anställda pedagoger har gjort musikundervisningen en stor otjänst. För bara 6 år sedan rankade musikundervisningen i Stockholm etta i lärarförbundets lista över Sveriges kommuner. Idag har Stockholm fallit till plats 200.
För mig är musikundervisningen ett mått på vårt samhälles kvalitet. För det är en civilisations viktigaste uppgift att föra över kunskap till kommande generationer. Därför borde musikundervisningen i Stockholm växa, inte minska och avgifterna borde kraftigt sänkas så att det inte är en klassfråga att få spela musik. I ekonomiska termer kan en sådan politik kallas för att investera i framtiden, för det är väl uppenbart för alla att det svenska musikundret bland internationella popmusiker är ett resultat av musikskolan.
