Genus, trygghet och gemensamma rum i Tiden

För ett par veckor sedan skrev jag, inspirerad av samtalen under våra workshops om Staden i framtiden, en artikel om genusperspektiv och trygghet i stadens gemensamma rum. Jag hade egentligen, när jag först började tala om genus och stadsbyggnad, tänkt att jag inte skulle hamna i att bara tala trygghet, eftersom frågan är så mycket större. Jag har ändå landat i att även om genus i stadsbyggnad aldrig får förminskas till att bara handla om trygghet är trygghet en otroligt viktig del av skapandet av våra gemensamma rum. Nu finns min artikel publicerad hos tidskriften Tiden och jag hoppas ni tar er tid att läsa och återkoppla med tankar om det jag skrivit.

#8dagar

Imorgon är det den 1 mars. Då är det #8dagar kvar till den 8 mars. Med anledning av att det är internationella kvinnodagen, och med anledning av att jämställdhet är en fråga för alla dagar, kommer vi att i 8 dagar lyfta 8 olika idéer för jämställdhet i Stockholm.  Vi gör det på vår 8-dagarsblogg med start imorgon, men redan idag kan du höra min kollega Karin Wanngård berätta om och läsa vad vi skriver om varför vi gör det här. Varför det är viktigt. Alla dagar.

Konst förändrar söderort, besök konsthall C!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår besökte jag konsthall C i Hökarängen. En fantastisk centrifug av intryck, upplevelser och känslor. Konsthallen är inrymd i en gammal centraltvätt i Hökarängen. Tvätten var bemannad ända fram till 1992 och användes därefter som områdets stora tvättstuga och panncentral. Vartefter folk skaffade sig egna tvättmaskiner och centralvärme installerades i området minskade behovet av ytan. Stockholmshems hyresgäster upplevde platsen som otrygg och lite kuslig. 2004 flyttade ett gäng konstnärer in i lokalerna. Per Hasselberg, en av de i området boende konstnärerna drev projektet framför sig att skapa en konsthall av klass i den gamla slitna tvättstugan. Tillsammans med teatergruppen Moment och det lokala stadsdelsrådet, en förening av föreningar och medborgare, började ett lokalt utvecklingsprojekt ta form. Ett konstprojekt som förändrar hela stadsdelen. Medborgarnas nyfikenhet har växt till stolthet över projektet. Stockholmshem har nappat på stadsdelsrådets ide om att ge konstnärsförtur till lediga lokaler i området. Hökarängen är på god väg att bli ett konstkluster som för hela Stockholm.

Konsthallen är ett ”måste”-besök för alla intresserade. Hela byggnaden sjuder av liv. Just nu inreds den gamla panncentralen till ett installationsrum för ljud och upplevelser. Konserter, bild, installationen varvar varandra i de annorlunda lokalerna. Ett av rummen kallas centrifug och är bokningsbart för alla som vill utan kostnad för tre veckor i taget. När tiderna släpps är det flera timmars kö utanför lokalen.

Konsthallen är emot avgifter. Inga entréavgifter tas ut. Iden är att kulturen ska vara fri. Hallen drivs idag av en fantastisk grupp som kompromisslöst kräver sin rätmätliga del av utrymmet i staden. Kulturen är fri och medborgarna med den. Men projektet kantas av ekonomiska utmaningar. Alltmer av statensoch kommunens kulturmedel styrs av iden att näringsliv och externa parter ska vara delfinansiärer. Den borgarliga kultursynen att allt ska kunna mätas i pengar sätter också sina spår. Men hur fri är konsten om den ska silas genom en bidragsgivares filter? Tack och lov kompromissar inte konsthall C utan utmanar och utvecklar en gammal sliten tvättstuga till konstprojekt i världsklass. Mer sånt vill jag se i Stockholm.

Ett nystart för stadsbiblioteket kräver mer än renovering

Idag avslöjar DN att den borgerliga majoriteten i stadshuset planerar att lägga 9 miljoner kronor på att utreda en renovering av befintliga lokaler i stadsbiblioteket. Någon tillbyggnad får inte utredas. Följdaktligen ska framtidens stadsbibliotek rymmas inom de lokaler som så sent som 2007 ansågs otillräckliga för att möta framtidens krav. Det går inte att tolka på annat sätt än att det borgerliga styret i Stockholm sänker stadens ambitioner för framtidens stadsbibliotek.

Det är en sorglig historia hur stadsbiblioteket har tumlats runt i budgetmanglingarna i stadshuset de senaste åren. Från en miljardsatsning i världsklass, med ambitioner att mäta sig med Paris och Berlin, till en renovering av befintliga lokaler. Däremellan har Stockholm stad i bred politisk enighet bjudit in världens arkitekter till en prestigetävling om förnyelsen av Asplunds mästerverk. Över 1000 arkitekter lämnade in bidrag till tävlingen. Antalet intresserade slog alla rekord. Inte så konstigt emellertid då Asplunds skapelse är en internationellt känd byggnad som arkitektstudenter från hela världen rest hit för att studera. Den anses vara en av 1900-talets viktigaste byggnader då den skapades för folket och lyfte biblioteken in i den riktigt fina världen. En krona på folklitteraturens och bibiliotekens framväxt. En byggnad som står sig väl i jämförelse med kyrkor och slott, men med ett innehåll av bildning och demokratisk civilisation.

Av arkitekttävlingen blev det så småningom ingenting. Ett meddelande på kulturborgarrådets blogg om att allt lades ned blev allt. Den borgerliga budgetmanglingen i stadshuset efter valet slutade med att kulturen drog det kortaste strået och sedan dess vill alliansen inte tala om fiaskot med den internationella tävlingen snöpliga slut.

Nu när nya miljoner dras fram för att rädda vad som räddas kan väcks frågan emellertid på nytt. Vilket stadsbibliotek vill vi se i Stockholm de närmaste 50 åren? Vilka är behovem? Och framförallt vilka är ambitionerna och visionerna?

Jag vill fortfarande se ett internationellt ansett bibliotek som förenar stadsbibliotekets behov av ytor med framtidens krav på tillgänglighet och nya medier. Jag vill att Stockholm siktar högt och lyfter in stadsbiblioteket in i framtiden. Det kan ske antingen genom en återstart där vi går tillbaka i arkitekttävligens material och letar efter nya lösningar (se t ex Alexis Pontviks eleganta förslag om att lägga ned tillbyggnaderna under MC-donalds och dammen), eller genom en nystart, men inte genom en pliktskyldig renovering för att städa i hörnen av ett internationellt fiasko.

Korttidskontraktsförmedling en första lösning för ungdomar

Hamburg uppmanar invånare att leta byggnader som kan göras om till korttidsboenden,http://www.leerstandsmelder.de/hamburg

Ett tips kom in från en läsare om hur en site i Hamburg (se här) används för att leta fastigheter som står tomställda. Där uppmanas medborgarna att tipsa om lediga lokaler och lägenheter och lägga ut dem på en gemensam hemsida. Ett sådant här system skulle kunna införas i Stockholm med relativt små insatser från kommunens sida. Jag tänker föreslå något liknande i kommunfullmäktige, men då i kombination med en korttidskontraktsförmedling. Jag har här på bloggen skrivit om olika fastigheter som kommunen äger som står tomställda i avvaktan på annan användning. Helt i onödan då det finns mängder med ungdomar som inget annat vill än att pröva sina vingar på bostadsmarknaden. En korttidskontraktsförmedling skulle hjälpa till och öka utbudet av sådana kontrakt genom att det förenklar för såväl fastighetsägare som bostadssökande att finna varandra. Men i kommunens fall behövs framförallt en politisk vilja att ändra på instruktionerna till allmänt ägda förvaltningar och bolag om att de i första hand ska hyra ut befintliga tomställda lägenheter på korttidskontrakt. Jag har fått in ytterligare tips om tomställda lägenheter som jag kommer att publicera framöver och jag tar jättegärna emot fler av dig om du hittar några i de områden som du rör dig i. I övrigt instämmer jag helt i dagens debattartikel i DN där HSB och Hyresgästföreningen skriver att den enda riktiga lösningen på bostadsbristen är att vi bygger många nya lägenheter, men i avvaktan på att dessa står klara kan en korttidskontraktsförmedling fungera som ett tillskott för ungdomar och studenter.

Staden måste sluta lägga lägenheter i malpåse, ett hus till hittat i Gubbängen

Lingvägen 100 står tomt i avvaktan på ombyggnad sedan flera år

Igår skrev jag om 100 tomställda lägenheter i Dalen som kunde användas till studebtbostäder med korttidskontrakt hellre än att vänta på annan användning. Sedan dess har en del hänt. Micasa stadens fastighetsbolag för äldreboenden har meddelat att de har husen tomställda i avvaktan på evakuering av andra boenden. Så kan det vara, men jag tycker ändå att lägenheterna används bättre under denna väntan om de hyrs ut på korttidskontrakt till t ex studenter. Jag kommer att lägga ett sådant förslag i veckan i Kommunstyrelsen.
Samtidigt bad jag om tips om fler tomställda hus om någon kände till något liknande. Här har vi ett till exempel som lämnades in av Gunnar Sandell (s) i Gubbängen. Ett stort hus står tomt på Lingvägen 100 sedan flera år tillbaka. Både kontorsutrymmen och lägenheter står i avvaktan på ombyggnad precis bredvid T-banestationen. Här skulle nya studentbostäder kunna inrymmas, men innan ombyggnaden skulle definitivt de nuvarande lokalerna kunna hyras ut på tilfälliga kontrakt.
Kom gärna in med fler förslag om du hittar liknande fastigheter i ditt område.

Här finns 100 glömda lägenheter klara för inflyttning. Tipsa om fler här…

Detta bildspel kräver JavaScript.

80000 studenter i stockholm och 12000 lägenheter är en omöjlig ekvation. Ungdomar kommer inte ut på bostadsmarknaden för att det byggs för lite små hyreslägenheter. Handelskammaren varnar för flaskhalsar och tillväxtstopp om inget görs. Jag har upprepade gånger framfört i kommunen att det görs för lite för att komma tillrätta med ungdomsbostadskrisen. Bygg studentlägenheter på tomter som väntar på att bebyggas. Bygg om skolor och kontor som står tomma. Ge allmännyttan uppdrag att bygga fler små lägenheter. Nu kommer jag med ett förslag till; inventera alla lägenheter som står tomma i Stockholm och jobba med att öppna dem för ungdomar. Staden bör börja med sitt eget fastighetsbestånd och snabbt hyra ut alla tomställda lägenheter till ungdomar och studenter.

Tyvärr finns det fullt fungerande lägenheter runt om i staden som står tomma i avvaktan på evakuering av renoveringsprojekt eller rivning. Ett sådant exempel är det gamla äldreboendet i Dalen som finns på bilderna här ovan. Kommunens eget fastighetsbolag för äldreboenden äger här på Bersågränd och Åstorpsringen, alldeles bredvid T-banan flera fastigheter som står helt eller delvis tomställda sedan flera år. Det sägs i området att de står där i avvaktan på evakuering för renoveringsprojekt i andra delar av staden. Det må så vara, men samtidigt finns det massor av ungdomar som skulle behöva en lägenhet omedelbart och som dessutom kan tänka sig kortare kontrakt.

Jag kommer att ta ett initiativ till att dessa lägenheter öppnas för ungdomar. I Dalen rör det sig om ett hundratal lägenheter, men det finns fler i staden. Jag vill därför att kommunen ska inventera alla tomställda lägenheter och snabbt iordningställa dessa för ungdomars boende. Jag tycker även att de privata fastighetsvärdarna skulle kunna ställa upp med liknande lösningar i de hus där de har tomställda lägenheter. Lägenheterna kan förmedlas av studenternas egna organisationer eller av bostadsförmedlingen. En snabb inventering och ett snabbt beslutsfattande skulle kunna lindra problemen redan i vår, men då krävs det vilja från den politiska majoriteten i stadshuset. Finns den?

Staden som gör mig lycklig, Hökarängen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hökarängen i södra Stockholm är en fantastisk del av Stockholm. En del av det svenska folkhemmet kan man tänka. Stadsdelen byggdes under 1950-talet. T-banan stod klar 1950. Stadsplanen ritades av Daniel Hellden, samma arkitekt som ritat Sergels torg och sergelgångarna.

Iden var att skapa ett grannskap. Ett centrum i mitten med service och kommunikationer. Smalhusen placerades så att alla lägenheter får naturen med sig in i vardagsrummen. T ex sänktes fönsterliven i lägenheterna för att möjliggöra en bättre kontakt med naturen infrån lägenheterna. Stockolms första gågata anlades in mot centrum. Många butikslokaler sprängdes in i huslandskapet runt om i området.

Min första ”egna” konsumbutik var här i området på Söndagsvägen. Som nyexad konsumförståndare fick jag ansvar för den underbara lilla butiken i veckodagsområdet. Jag lärde känna många människor i grannskapet och de flesta bor kvar än idag 20 år senare. Det är typiskt för Hökarängen. Medborgare trivs här och omflyttningen är låg.

I Hökarängen placerades de sista nödbostäderna i Stockholm i slutet av 1950-talet. Den socialt utsatta situation som många Hökarängsbor hade skapade ett särskilt rykte som levde kvar länge. Men området har tack vare detta en härlig karaktär. Här träffar du människor som har en historia om Stockholm att berätta. Öppna, mysiga människor. Stolta och med stadig blick har de bott här i 30-40 år och känner sin stadsdel väl. Det är lätt att älska Hökarängen med sin natur och sina medborgare. Nu satsar Stockholmshem på upprustning och inflyttning.

Det sk stadsdelsrådet som bildats spontant av boende i området drar i tåtarna. De vill ha kulturell förtur, en ide om att ge lägenheter och butikslokaler till kulturarbetare. En genial ide. Så nu rustas butikslokaler från 1950-talet. Fönstren plockas fram igen och görs ljusa för insyn. Åhh, tänk om butiken hade funnits kvar i mitt veckodagsområde. Men den kanske återuppstår. Hökarängen är förädlat och kultiverat och numera synliggjort av konsthall C som flyttat in i området. Ett ”måste”-besök för den som vill lära sig mer och för den som vill möta det riktigt nya Hökarängen. Det nya söderort utvecklas tillsammans med de boende i det ena kulturprojektet efter det andra. Den demokratiska staden börjar se sitt ljus i Hökarängen.

Politiken i namnen

Förra veckan gjordes de årliga sammanfattningarna av motioner som lagts i kommunfullmäktige. I samband med det uppmärksammade en del av de lokala tidningarna (såsom Vårt Kungsholmen och Södermalmsnytt) mina kvinnonamnsmotioner i en liten intervju om varför jag lagt dem. (Jag har själv skrivit om det här på bloggen i samband med att jag la dem.) I intervjun tycker jag att artikelförfattaren på ett bra sätt lyckats fånga det politiska i namngivningen av stadens gator och torg, och varför det är viktigt att både män och kvinnor lyfts i våra offentliga rum. Genom att i det offentliga bara synliggöra kända mäns avtryck på eller för vår stad reproducerar vi den historieskrivning där kvinnornas historia förblir osynliggjord. Det är det jag vill ändra på.

Annat jag skrivit om genusperspektiv och stadsplanering kan du hitta exempelvis här och här.

Masthamnsoperan är det starkast lysande alternativet

Detta bildspel kräver JavaScript.

I omgångar har olika förslag diskuterats om vart en ny Opera i Stockholm skulle kunna placeras. Den gamla fina operan fungerar dåligt. Våra bästa artister åker utomlands och de nymoderna uppsättningar som görs av klassiska verk görs i andra länder. Den gamla operan kostar mycket i drift och underhåll och riskerar att bli ett framtida operamuseum istället för en kulturell högborg.

I torsdags kväll besökte jag kulturarbetarnas socialdemokratiska förenings möte om ett av alternativen, den sk Masthamnsoperan. En förening har med ideella medel satt ihop ett mycket starkt förslag. En vision om en nationalscen placerad vid Stockholms inlopp. En byggnad som skapats med kunnigt operafolk och som byggts inifrån och ut. Tekniken och variationsmöjligheterna har fått bilda stomme för exteriören av byggnaden och därav har en ganska kantig men vacker byggnad vuxit fram. Scen och loger öppnas både utåt och inåt. 1200 sittande gäster inomhus och 3000 gäster utomhus i en stor amfiteater som spärngs in i berget ovanför Masthamnen. De tekniska möjligheterna för utsändning via TV och internet gör anläggningen ekonomiskt intressant för extern finansiering. Det enda aber som märks vid en första anblick är väl transporterna till och från en sådan anläggning på den platsen. Men en framtida dragning av T-bana till Nacka med en ny station i Sofia skulle råda bot på den saken.

Jag ser Masthamnen som det bästa läget för en ny nationalscen i Stockholm. Läget skulle skapa en intressant infart till Stockholm och skulle öppna Stockholms kulturliv i en ny riktning. Hela Sverige skulle här kunna få en högkultiverad möjlighet att framföra den svåraste och mest komplicerade scenkonst som vår samtid kan bjuda på av internationell högsta klass. Jag ser Masthamnsoperan som den klarast lysande visionen om en ny nationalscen i Stockholm och tycker att alla parter med intressen i detta bör studera ideerna noga. Det är särskilt spännande att idéerna utvecklats av operaintresserade idealister. För staten är det som att få en present av folket och för staden är det en möjlighet att ett nytt fönster mot världen.